Torbjörn Hjort, lektor i socialt arbete vid Lunds universitet.
”Tidigare tänkte man oftare att det skulle bli bättre och bättre. Nu ter sig framtiden mer som ett hot. Tidshorisonten är också mycket snävare, man ser till nästa vägkrök. Det handlar om att klara sig till nästa vecka eller nästa månad. Den ekonomiska utsattheten finns där i allt som händer. Saker som sker blir lätt något som måste hanteras, bekymmer som ska lösas. Du kan inte planera vare sig din tid eller ekonomi.
Du kan heller inte få lån annat än de med sämre villkor och hög ränta, vilket gör att många får bekymmer. Det blir helt enkelt svårt att försöka ta sig vidare, ta sig framåt.
Visserligen har otrygga anställningsformer alltid funnits, men nu drabbar de fler och längre upp i åldrarna. Tidigare litade du, generellt, på att om du bara fick in en fot på arbetsmarknaden så skulle du successivt få det säkrare. Sedan reglarna för ersättningssystemen ändrades hoppar människor i stället tuva mellan osäkra kontrakt och socialbidrag. Polariseringen har helt enkelt ökat och de som tidigare hade det svårt har det ännu svårare i dag.”
Paula Mulinari, lektor vid institutionen Hälsa och samhälle, Malmö högskola.
”De skapar en ekonomisk osäkerhet och ojämlikhet i nuet som skrivs in i framtiden. I nuet genom att man inte vet om man kan betala hyra, räkningar eller fritidsaktiviteter med barnen. Också osäkerhet av att inte kunna planera sin tid spelar stor roll. Många behöver alltid vara tillgängliga. På så sätt innebär anställningsformen i grunden att människor inte äger sin tid ens utanför arbetet. Så frågan handlar också om vem som har makt över tiden. Den ekonomiska och tidsmässiga ojämlikheten skrivs även in i framtiden: vem kan låna pengar, vem vågar skaffa barn?
Men det är viktigt att komma ihåg att många sociala och politiska rörelser byggs upp av personer med tillfälliga anställningar såväl historiskt som globalt. ”