Hej tjejer, säger den manlige bartendern, framåtlutad över öltapparna med ett snett leende som om han tycker att han strösslar all sin charm över oss.
I mataffären kallar någon mig för tant inför sitt barn.
Och nästan dagligen blir jag niad av någon ung människa som jobbar inom handel och restaurang i centrala Malmö.
Samtidigt kan 40-talister fortfarande få för sig att tilltala mig och mina jämnåriga med ”ungdomarna”.
Hur ska ni ha det undrar därför denna kvinna på 37 år?
Om kvinna nu känns för svårt, som språkprofessorn Jan Svensson säger är det ett ord som för många upplevs som sexuellt laddat, så kalla mig då kulturtant. Mycket hellre än tjej.
Jo, jag vet. Det finns en massa 60-åriga tjejer där ute. Men i mina öron har ordet en infantil klang.
När det kommer till det här med tilltal är det ingen ordning på något. Vi snubblar alla samma vingliga språkväg fram. Bakom en felaktig benämning finns säkert ofta en god intention. Och en frihet i att vi alla kan välja vem vi vill vara. Det är därför ingen idé att varken bli bitter eller känna sig kränkt.
Men kan vi inte, här och nu, åtminstone enas om två saker:
1. Lära våra barn att använda de mer neutrala ”kvinna” och ”man” istället för ”tant” och ”farbror” när de ska beskriva vuxna människor.
2. Genast upphöra med niandet.