Hotellrummen… de är ju ett kapitel för sig.
Sextio förväntansfulla resenärer satt samlade i bussen. Nu hade jag deras fulla uppmärksamhet. Jag fortsatte i mikrofonen:
– Ni känner kanske till att hotellrum på kontinenten brukar vara små, och Paris är inget undantag. Ni får helt enkelt gå in och backa ut.
Någon skrattade uppgivet, andra suckade. Men jag visste att belöningen skulle komma dagen därpå, när de klev in i sina hotellrum och sedan rapporterade glatt: Så små var de inte. De var ju riktigt mysiga!
Detta var något jag fick lära mig i jobbet som bussreseledare; att bli medveten om förväntningarnas kraft. Genom att i bussen berätta om den fantastiska blomsterprakten i Monets trädgårdar eller Versailles storslagenhet kunde man alltid sälja in några extra utflykter.
Andra gånger drogs förväntningarna ner till nollpunkten. Då skulle de trånga rummen eller den enkla hotellfrukosten, i bästa fall, omvandlas till positiva överraskningar. Det var inte så dåligt, trots allt.
Paris var trots allt ett tacksamt resmål. Den som ser Eiffeltornet kan svårligen bli besviken. Men en del lyckas faktiskt.
Varje år lär en handfull turister — främst japaner enligt Wikipedia — bli så oerhört besvikna på denna storstad, dess smutsiga gator och snorkiga invånare, att de drabbas av yrsel och hallucinationer.
Parissyndromet kallas det som inträffar då den romantiska bilden inte stämmer överens med verkligheten.
Själv brukade jag spela en låt i bussens högtalare när vi lämnade staden efter en veckolång resa: "Paris sera toujours Paris". Oavsett om ni blivit överraskade eller missnöjda — Paris är alltid Paris.